ANDra VERK

Läsningen av Bibeln och predikan är centrala punkter i den lutherska gudstjänsten. För att de troende ska höra perfekt placerar lutheranerna predikstolen på en strategisk plats. Predikstolen består av en upphöjd korg, tillgänglig via en eller två trappor, samt ett ljudtak för att sprida predikantens ord. Deras placering och dekoration kan dock variera.
Praktiska frågor, direkt kopplade till dess grundläggande funktion – att höra Guds ord – har gjort predikstolen till en central möbel i liturgin. Det mesta av liturgin äger rum från predikstolens höjd.
Vanligtvis är predikstolen placerad på ena sidan, vid korsningen mellan koret och långhuset i lutherska kyrkor. Anpassningar kan göras beroende på arkitekturen: att bli perfekt hörd av alla troende, i avsaknad av andra ljudsystem, är den högsta prioriteten.
Sedan mitten av 1900-talet, med ljudsystemens utveckling, är predikstolen inte längre nödvändig. Liturgin och ibland predikan sker allt oftare från en talarstol, placerad framför predikstolen. Det är viktigt att skydda detta arv, vars symbolik förblir stark i en protestantisk kyrka.
I Sofia kyrka är predikstolen placerad till vänster, medan den vanligtvis är placerad till höger i andra lutherska kyrkor. Detta är en sällsynt särprägel kopplad till byggnadens arkitektoniska begränsningar.

Ljuset är en av de verkligheter som Bibelns människor känner bäst. Det väcker dem varje morgon till ett nytt liv som återuppstår och lämnar nattens dödsrike. Ljuset förknippas med Guds tanke, livet och frälsningen: inget liv utan vatten, men heller inget liv utan ljus.
Redan i det Gamla Förbundet är Gud själv ljus för sitt folk: "Herren gick framför dem: en molnstod på dagen för att visa dem vägen och en eldstod på natten för att lysa upp deras väg" (2 Mos 13:21). Lagen ses som ett ljus som lyser upp människans väg: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig" (Ps 119:105).
I evangeliet presenterar sig Jesus tydligt: "Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus" (Joh 8:12). Kristna, som kallats från mörker till ljus, blir själva "världens ljus" och "Guds oskyldiga barn" som ska "lysa som stjärnor i universum" (Fil 2:15).
De fyra små trearmade lamporna på väggarna designades av arkitekten G.A. Falk. Ljuskronan nära orgeln är originalet från kapellet Ornano. De två andra är kopior donerade av Skultuna 1913.

Bland alla sakrament är dopet det som bäst säkerställer tron inom de troendes gemenskap. Det markerar inträdet i den kristna gemenskapen men uppfattas också som en död och en pånyttfödelse som möjliggör tillgång till frälsningens väg.
Betydelsen av en sådan ritual motiverade snabbt skapandet av en specifik arkitektur i det religiösa landskapet.
Redan under den tidiga kristendomen möjliggjorde baptisterier att ritualen kunde genomföras korrekt med hjälp av bassänger för hel eller delvis nedsänkning av katekumener.
I väst, där kyrkan var mindre utsatt för omvändelsetryck, blev unga barn, snarare än vuxna, de främsta mottagarna av ritualen. Den höga spädbarnsdödligheten ledde dock till att dop inte längre begränsades till påsken och pingsten, som fram till dess varit de huvudsakliga liturgiska tillfällena.
En mer vardaglig ritual utvecklades, närmare födelseögonblicket.
Nybörjarnas ålder, ritualens ökade frekvens och användningssätten för dopvattnet förklarar framväxten av ett nytt objekt inom det liturgiska möblemanget under 900- och 1000-talen: dopfunten.
Den dopfunt som syns i kyrkans förhall kommer från den första Sofia-kyrkan i Paris. Den ersattes senare av en ny, enklare och mer modern stil.

Vid gudstjänstens början och slut leds prästerna av en procession. Församlingen reser sig och vänder sig om för att se på den, eftersom det är Kristus som är ledaren, den förste. Det är han som går i spetsen för processionen.
Sådana kors har en lång historia: medlemmarna av Gregorius mission under Augustinus av Canterbury i England bar ett framför sig, i enlighet med sin vana, enligt Beda den Vördade.
Andra källor antyder att alla kyrkor borde ha ett sådant. Dessa kors blev avtagbara, så att de kunde lyftas från staven och placeras på ett stativ efter processionen. De mest betydelsefulla kyrkorna hade rikt dekorerade "Crux gemmata", processionkors prydda med ädelstenar och dyrbara metaller. Historiska exempel är Justinus II:s kors, Mathildes kors från 900-talet, Lothars kors från 984 och Cong-korset.
Processionskorset är en donation från Madame Marguerite Nobel 1971 till minne av sin make Gösta. Det designades av Barbro Littmark och tillverkades av hovjuveleraren W.A. Bolin. Samtidigt donerade hon också silverkandelabrar och liturgiska vaser.

Lutheranerna återgick till organisationen för de första kristna gemenskaperna i det romerska riket. Hierarkin bland de religiösa företrädarna förenklades: de lokala församlingarna leds av en pastor. Pastorn är en lekman (utan religiös makt) som har fått en gedigen teologisk utbildning för att kunna leda en församling.
Efter sina studier blir pastorn ordinerad, vilket erkänner hens kvalifikationer och ger rätt att representera den lutherska kyrkan lokalt. En pastor kan vara gift och har ofta familj. I många lutherska kyrkor kan även kvinnor vara pastorer. Alla pastorer är lika inför lagen, oavsett rang.
Den lutherska kyrkan har en ganska demokratisk organisation. Pastorn och några lekmän bildar kyrkorådet som styr församlingen och beslutar om religiösa aktiviteter.
Församlingarna samlas i regionala synoder, där både pastorer och lekmän deltar. Där diskuteras viktiga religiösa frågor. På nationell nivå finns en nationell synod där delegater från de regionala synoderna sitter.
Denna minnesplakett skapades för 300-årsjubileet av den svenska församlingen i Paris. Hittills har den haft 32 pastorer, cirka tio per sekel. Ett vackert vittnesmål om stabilitet och lång livslängd!

När man lämnar kyrkan kan man läsa detta citat från Psalm 121:7-8 ovanför dörren: "Herren ska skydda dig från allt ont, han ska vaka över ditt liv. Herren ska vaka över dig från din utgång till din återkomst, från nu och för evigt."
Ett sätt att återvända till världen med detta Guds ord i hjärtat.

Inom arkitektur är tympanon (från grekiskans túmpanon, "trumma") den vertikala ytan som begränsas av ett frontons krön. Det hänvisar också till det halvcirkelformade området ovanför en dörröppning, mellan överstycket och en båge, samt till paneler ovanför denna öppning.
Tympanon är ofta utsmyckad med ornament eller skulpturer och används för att visa basreliefer på fasader av romanska eller gotiska kyrkor. Tympanon på den västra huvudportalen, den viktigaste, visar de grundläggande dogmerna i den kristna tron.
Den nuvarande tympanon, en rest från den första Sofia-kyrkan i Paris, har temat Kristus som välkomnar en symbolisk folkmassa. "Kom till mig, alla ni som törstar," en föraning om den monumentala Kristus som står i kyrkans kor..

Sverige höll länge en strikt neutralitet i de flesta av de senaste konflikterna.
Det ska dock nämnas att ett trettiotal svenskar gav sina liv och dog i strid under första världskriget.
Denna minnesplakett, placerad till vänster på kyrkans innergård, hedrar dem som dog för Frankrike.

Ansgarstatyn i innergården skapades av skulptören Gunnar Nilsson (samma som statyerna av Sankt Petrus i långhuset, Olaus Petri och Ansgar vid orgeln) och invigdes den 18 juni 1972. Den påminner oss om banden mellan kyrkan i Frankrike och Sverige. Statyn köptes med donationer från församlingsmedlemmar.
Ansgar lämnade Picardie och sitt benediktinska kloster i Corbie, som då var ett viktigt centrum för vetenskap och helighet. Han grundade först ett kloster i Sachsen, i Corvey (Corbie), och evangeliserade sedan "nordens män" – först i Danmark och sedan i Sverige. På ön Björkö, nordväst om Stockholm, och i Ryssland grundade han ett kloster varifrån han evangeliserade varjagerna, de östliga normanner som färdades längs Dnepr till Svarta havet och som blev de första kristna i Kiev, ett sekel före prins Vladimir. Han återvände till norra Tyskland och blev biskop av Bremen, där hans jordiska pilgrimsfärd avslutades.